familjenfinis.blogg.se

Hösten är här och snart kommer oktober med stormsteg, jag undrar fortfarande vart september och för all del augusti tog vägen? Ibland känns det som tiden står still, andra dagar undrar jag hur det snart kan vara oktober. Egentligen är det väl inte så konstigt eftersom de senaste två månaderna varit ganska grå. Eftersom jag mer eller mindre sovit, legat på soffan eller hängt över toaletten och mått pytom och haft svårt att behålla vätska och mat så är det inte konstigt att tiden försvunnit utan att jag hunnit reflektera över den. Istället får jag försöka tänka på det fantastiska som faktiskt händer inuti min mage. Att vårt lilla älskade mirakel växer och utvecklas inuti min mage och att vi i vår kommer bli föräldrar till en liten finis. Den känslan är oslagbar, underbara lilla vad vi längtar efter dig.

 

Just nu finns det så många saker som jag längtar efter. Det första som jag verkligen vill är att kunna äta riktig mat, jag längtar tills jag och min fina kan gå ut på restaurang och äta riktigt god mat. Jag skulle även vilja komma bort ett par dar, få ett miljöombyte och slippa kolla in i samma väggar dag ut och dag in och sen längtar jag efter att träna eller spela en runda golf. Vi får se om jag hinner bli bra innan golfsäsogen är slut eller om jag helt enkelt får komma tillbaka till golfbanan i vår när vår lilla har hittat ut. 

 

Idag var äntlingen dagen som vi både tänkt på den senaste veckan. Dagen då vi skulle åka till KS för att genomföra KUB-testet/ultraljudet. Efter några nervösa minuter i väntrummet så var det vår tur. Jag slog mig ned på britsen, med T sittande brevid och rätt som det var så fick vi uppleva ett magiskt ögonblick som blivande föräldrar, vi fick se vår lilla finis för första gången. En obeskrivlig lycka att få sen den lilla röra sig inuti min mage. Den lilla är idag 6 cm lång från huvud till stjärt och vi kunde se så väl händer som fötter, som ögon och mun. Helt fantastiskt att få se vår älskade lilla för första gången, det var ren och skär lycka. Även på KUB-testet såg det bra ut, vi fick en hög siffra, 1 på 3728. Vilket innebär att vår lilla har en väldigt låg sannolikhet för att födas med downs syndrom. 

 

Hem från KS fick med oss tre små bilder på vår lilla. Tre bilder som får oss båda att le och känna lycka.

Vilken underbar dag. Nu längtar vi redan till nästa ultraljud i veckan 18.

 

I förra veckan beslutade vi oss för att vi ville genomföra ett så kallat KUB-test. Idag kom kallelsen till Karolinska. Om en vecka ska vi dit. Jag känner mig förväntansfull och hoppas på en bekräftelse på att graviditeten fortlöper normalt med min sambo mer är orolig. 

För knappt två månader sedan fick vi beskedet att vi väntade barn. En lycka som är svår att greppa, en lycka som vi hittills delar med några nära och kära. Tyvärr har de här veckorna inte varit en dans på rosor, utan snarare varit otroligt påfrestande så väl psykiskt som fysiskt. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag att det skulle vara så här jobbigt att vara gravid. Att vara konstant illamående, mer eller mindre spy 24/7, vara betydligt svagare så väl psykiskt som fysiskt. I dagsläget kan jag bara tacka min älskade för att vi kommer att ta oss igen det här och att den här graviditeten kommer leda till att vi nästa vår kommer att vara föräldrar till en älskad liten pojke eller flicka.